Svartsynthet ligger inte för mig riktigt. När jag ska sätta mig och summera 2020 så är det de positiva grejerna som dyker upp först.
Det är klart att det här året har varit jävligt för många, som blivit sjuka eller fått se sina närmaste ryckas bort från livet. Och de som tvingats in i karantän. Som min mamma, som suttit isolerad där hon bor på landsbygden nu i tio månader.
Och alla som fått sina liv förändrade, kanske förlorat jobb eller tvingats se sina företag krascha.
Skönt att slippa en del
Jag är också egenföretagare och har väl inte haft de intäkter jag skulle haft om inte den jävla pandemin kom. Men jag har den lyxen att kunna tycka att det är skönt att slippa en del jobb också. Framför allt har det inneburit en hel del resor jag inte har behövt göra och betydligt färre IRL-möten. Det här oskicket att åka över halva landet för att delta i ett möte och sedan åka hem igen. Det kommer förmodligen aldrig tillbaka. Alla som är delaktig i någon form av kontorsarbetsslaveri har fattat nu hur mycket sån skit vi har gjort i onödan innan.
Började bygga
Jag började bygga ett Attefallshus under året. Det hade jag inte hunnit om det inte hade varit för pandemin. Bland det bästa jag gjort. Det visade sig att bygga är asroligt. Det är svårt, klurigt, tungt och tillfredsställande. Även om det blir lite snett och vint ibland. Men det är väl charmen när man bygger som amatör.
Hittade guld
Det hände en hel del för mig yrkesmässigt under hösten. Jobbade en period så mycket att jag fick nån slags panikstopp ett tag. Jag har några gånger i livet varit i närheten av något som liknar överarbete. Vad som händer med mig då är att hjärnan liksom stänger ner partiellt ett tag. Alltså innan jag slungas in i den där berömda väggen stängs vissa delar av verksamheten ner automatiskt. Som i en bättre pandemistrategi tvingas jag göra saker då som inte skadar nervsystemet ett tag.
Det var på grund av det som jag sent 2020 hittade fram till en personlig insikt som lyser som en liten guldskatt i mitt liv just nu.
Att knäcka koden
De senaste två-tre åren har jag inte varit så pigg som jag anser att jag har rätt att vara. Jag har fungerat, jobbat, tränat och så. Men den där skjutsen i energin har inte funnits. Dessutom har jag drabbats av en serie inflammationer i tjocktarmen som hållit mig tillbaka rent fysiskt i perioder (innebär en risk att tarmen faktiskt spricker, så det är lite läskigt också).
Men i slutet av 2020 förstod jag äntligen vad felet bestod i. Det gick upp för mig när jag lät ett labb analysera mitt blod för att kolla alla värdet som går att kolla, ungefär (som jag berättat om tidigare, här).
Bland mycket annat fick jag svart på vitt då att blodsockret ligger för högt. Läkaren skrev i sitt utlåtande att jag är ”känslig för kolhydrater”.
Och jag visste ju om det. Jag har ju kämpat mot åldersdiabetesen i tio år. Men trots det hade jag släppt upp det för högt alltså.
Då var det som att en pollett trillade ner. Att det är allvar. Att det inte duger att blodsockret är ”rätt okej”. Det ska fan i mig vara optimalt. Jag ska ha så bra värden det bara går att få. Det är en livsuppgift nu, att inte bli så sjuk av det att jag tvingas till medicinering.
Det var så jag upptäckte skillnaden mellan optimalt och okej, när det kommer till den nivå av blodsocker som min kropp gillar.
Så, ja, när en läkare säger att man är känslig för kolhydrater får man försöka undvika det.
Grejen är att jag nöjt mig med att ligga en bit över det optimala innan, eller strax under det rent sjukliga.
Nu vet jag hur det känns att ligga på den andra sidan, på den nivån när blodsockret inte bromsar funktioner i kroppen.
Det är som att plötsligt få ett lyckoknark i kroppen. Eller som att slungas tillbaka 40 år i tiden och få den typen av energi man hade som 20-åring. Liksom otålig, livsaptitlig.
Det är inte lätt. Att hålla diet. Att vara känslig för kolhydrater kan innebära att en rödbeta för mycket kan skicka iväg sockret till en höjd där man får tillbaka tröttheten och segheten igen.
Nu förstår jag att det var många år sedan jag hade optimalt blodsocker. Att det har legat och pushat mot det sjukliga länge. Så jag är glad nu att jag äntligen har förstått fullt ut vad det är jag ska göra för att må riktigt bra. Det känns som jag jag knäckt koden nu.
Vi är alla olika och behöver hitta det levnadssätt som passar bäst för en själv.
Men jag tror verkligen att jag hittat mitt sätt nu.
Och det var det bästa med 2020.
Ett helvetesår för mänskligheten. Eller kan man säga det? Vi har ju i och för sig haft värre år i historien. Det jävliga har i alla fall överskuggat det mesta det här året.
Men mitt personliga år har åtminstone varit intressant på grund av det här med det optimala blodsockret. Nu är jag nyfiken på 2021.
