Förr i tiden när man jobbade som lokalredaktör på en tidning hade man fasta objektiv till sin spegelreflexkamera, som man bytte mellan. En vidvinkel, ett litet tele och ett normalobjektiv. Det brukade återfinnas i kameraväskan, tillsammans med en bra kamera och en massa rullar med svart-vit film.
Men nu för tiden har man nästan alltid ett kraftfullt zoomobjektiv på kameran. Köper man en digital systemkamera idag, är det ofta i paket, tillsammans med ett zoom.
Det är bekvämt och flexibelt.
De senaste femton åren har jag enbart fotograferat med zoom och med hel- eller halvautomatiskt läge på kameran. Bara ta kameran och knäppa av. Kanske bekvämt i överkant, kan jag tycka nu. Men som skrivande nyhetsreporter tar man mest bilder av karaktären snapshots. Då prioriterar man enkelhet och snabbhet.
Men nu, sedan en dryg månad tillbaka, är jag frilansjournalist. Och själv ansvarig för kvalitet i både text och bild. Nu har jag tvingats skaffa en egen fotoutrustning och fundera över vad som är viktigt att ha i kameraväskan. Nu finns där ett normalobjektiv igen. Och jag märker när jag använder det att jag saknat det. Ett zoom är flexibelt och skojigt. Men det släpper in mindre ljus. Ska man ha finkalibrig skärpa i sina bilder får man lov att plocka fram de fasta objektiven.
Och den stora fördelen med systemkamera: man kan stänga av automatiken.
Känslan i att ställa in fokus, tid och bländare själv är störtskön. Efter att ha varit fast i zoom/automatik – träsket i många år är det som att springa barfota i gräset årets första sommardag.
Befrielse.
Värnamo 7 april 2015
