Inkontinens

Låt oss tala om inkontinens

Man vet att man börjar bli gammal när annonser om inkontinensskydd för män börjar dyka upp i Facebookflödet.
Det är väl oundvikligt. Förr eller senare måste den stunden komma.
Jag minns när jag som ung reporter en gång bevakade ett föredrag som handlade om prostataoperationer. Det hölls på sjukhuset. Hela aulan var full med män i den övre medelålder, som jag själv med naturens obarmhärtiga tvång börjar träda in i snart.
Det var en speciell doft. Jag tänkte det när jag steg in i aulan ”det doftar något speciellt här”. Jag kunde inte sätta fingret på det först. Men så slog det mig. Det där sötaktiga, lite kvalmiga som låg som en bakgrundston i aulan, det var förstås urin.
Ja, tydligare illustration än så kunde knappast ges, av det välkända fenomenet; ”hur man skakar hur man drar, sista droppen byxan tar”.
När jag var ännu yngre jobbade jag som sjukvårdsbiträde. Där var inkontinens ett välkänt vardagsfenomen. Vi bäddade alltid med draglakan. Alltså ett mindre lakan som lades på tvärs över sängen. Först ett i ren plast, sedan ett i linne över. Det räckte ju inte som skydd alltid. Plasten var varm och klibbig och korvade lätt ihop sig. Så, för att skydda skumgummimadrassen var även den helt inklädd i en stor plastpåse.
Så, bäddningen var alltså: plast, lakan, plast och draglakan. Det var standardbäddning. Det läckte ju hela tiden, så att säga, så det behövdes.
Jag vet inte om plastad frotté var uppfunnet då, i mitten på 70-talet. Men jag tror det. När jag fick barn på 80-talet fanns det i alla fall. Det har räddat många madrasser för min del genom åren. Men många har förstörts ändå, för att det har korvat ihop sig. Det är först på senare tid som jag har fattat att det finns plastade frottélakan med dra på – funktion, så man slipper det där ihopkorvandet.
Nu för tiden är plasten utvecklad, så den är mjukare och kan andas. Så det är inte lika svettigt klibbigt längre. Men ändå, själva känslan av att  ligga på plastlakan kan man faktiskt bädda bort.
Det knepet hade jag över huvud taget inte tänkt på, förrän Berit Åhlander – Nilsson på Värnamo Sängkläder visade det för mig. Det var ett så bra knep så vi gjorde en film om det. Ni kan se den här:

Thomas Lundh

Redaktören drivs av Thomas Lundh. Denna blogg ska kommentera samtiden och ge en del tips och analyser inom kommunikation. Thomas Lundh är frilansjournalist och författare.

Kommentarer