Jag har haft förmånen att hänga med bröderna Ravelli under en dag.
Det var lärorikt och jag tror jag börjar förstå nu vad det innebär att ”göra en Ravelli”.
Det är klart man har den där straffräddningen mot Rumänien i VM-94 i bakhuvudet när man träffar Thomas Ravelli första gången. Det är fotbollshistoria. Hela svenska folket har den scenen fast monterad i bildminnet.
Jag träffade Thomas och Andreas Ravelli i Åhus i veckan. Jag var där för att skriva om deras företag, som konsekvent nog heter Ravelli. De var där för att vara på plats under Åhus Beach Fotboll och marknadsföra företaget. Affärsidén är att sälja kläder och andra produkter under namnet Ravelli och göra det genom skolklasser och föreningar som behöver tjäna ihop pengar (mer om det här).
Så en fotbollsturnering med massor av idrottsungdomar och deras ledare från hela landet, det är rättas platsen att vara på då.
Och de gör det med sådan energi. Det kommer fram folk hela tiden som vill ha autografer, kolla in Ravellisortimentet eller bara snacka lite fotboll. Både Thomas och Andreas är extremt utåtriktade i sina personligheter. Är det ett par sekunders stiltje i tältet är de snabba på att själva interagera med folk som går förbi, det kan vara att lattja med någons tioårings boll eller börja snacka EM-fotboll med någon av de vuxna ledarna. Och hela tiden kommer det fram gamla bekanta från fotbollens stora gemenskap och ska hälsa.
”Blir du inte trött”, frågade jag Andreas när han varit igång hela dagen på det där intensiva sättet. ”Nej, det går automatiskt”, sa han och menar att det inte är någon ansträngning när man inte spelar något man inte är, utan bara är naturlig. ”Hade man behövt tänka efter vad man ska göra och säga, då hade det blivit jobbigt”.
För Ravelli är det naturliga att bjuda på sig själva. De gör det hela tiden, det är mycket skämt och skratt och snabba kommentarer. Thomas säger att ”man ska göra det man gör med ett leende på läpparna”.
Var naturlig. Ha roligt. Ge världen ett leende. Om det kan kategoriseras som en livsfilosofi så tror jag att jag hakar på den.
Konsten att bjuda på sig själv, det visar bröderna Ravelli också prov på under de mer publika framträdena under dagen. Det är uppvisningsmatch med ungdomar på beachen och några ungdomar lottas också ut att delta i en straffsparkstävling, med Thomas som målvakt.
Och då händer det där som man helst vill ska hända på ett sådant event. En av ungdomarna skjuter en straff som riktar sig mot den vänstra stolpen, precis som den där berömda straffen i Rumänienmatchen. Thomas slänger sig – och räddar! Till och med den annars raljante speakern var tvungen att ge uttryck för ett ögonblicks beundran över den prestationen och Thomas tackar på sitt sätt genom att brista ut i den där mycket speciella Ravelligesten, eller dansen, med raka ben som en irländsk riverdansare.
Och jag tänker att det där är förstås att göra en Ravelli. Både räddningen och den gesten. Men för mig har begreppet ”att göra en Ravelli” laddats med något mera nu efter dagen på Åhus beach. Att vara naturlig och bjuda på sig själv. Alla kan inte vara spexiga och utåtriktade som Andreas och Thomas, men alla kanske kan släppa loss utifrån sina förutsättningar. Lägga ner de skal man kan ha runt sig själv. Vara naturlig.